Vid diktens port
Människan sitter vid diktens port Hon talar om allt vad stort hon gjort Och allt vad stort hon ska göra Och solen lyser och skyn är blå Vem skrattar då Och vem vill håna och störa Förunderlig är hon att höra Själv är hon bara ett bloss i vind Ett födsloskri och en fårad kind Människan sitter vid diktens port Som hon alltid gjort Hon sitter med uppdragna ögonbryn Och ser mot skyn Hon kommer ihåg när da Vinci skrev I Firenze om svalornas flykt ett brev Hon var med när Benvenuto Cellini log Och när Vasco da Gama mot Indien drog Hon minns som i går den dag i maj När man segel beslog vid Calicut kaj Så mycket är det som människan minns Bild trycker på bild bak ögats lins Och ibland får hon svårt att hålla isär Vad som var och är Själv är hon bara ett bloss i vind Ett födsloskri och en fårad kind Baal och Molok känner hon till Tempel och pyramider Och mångt som vandrat i natten vill Och gråter illa och kvider Människan sitter vid diktens port Hon är kommen en gång från okänd ort Hon har gått genom piska och pest och brand Och ökensand Ondska och blod har följt henne åt Till cirkusglädje och ödslig gråt Men dröm och syn bar hon också med Som en fågellåt över alp och hed Som en envist dallrande sång om ljus Kring frusna källor och döda hus Besynnerligt vrång blev människans färd I det som vi kallar guds vackra värld Dock kunde vi ock berätta Och klamra oss fast vid detta Att allt som är gudalikt och stort Och som tänder till eld Det har människan gjort Hon har räknat stjärnornas vägar och år Där de stumt i den ändlösa rymden går Hon sitter vid instrument och bestick Och själv är hon bara ett ögonblick Och vem vill håna och störa Förunderlig är hon att höra Själv är hon bara ett bloss i vind Ett födsloskri och en fårad kind Människan sitter vid diktens port Hon talar om allt vad stort hon gjort Och allt vad stort hon ska göra Och solen lyser och skyn är blå Vem skrattar då